Den bäste är tillbaka. Per Bjurman, Aftonbladet

Plats: Droskan, Umeå. Publik: 450. Längd: En och en halv yta. Bäst: Det är rent löjligt tryck i "The Wanderer" och "I hear you knocking". Sämst: Såna här kvällar är inget dåligt. Fråga: Har ni nånsin sett tjejer som kan Rockpile-texter utantill ? Såna finns det i Umeå, man kanske ska flytta. Herregud. Vilken kväll. Den bäste är tillbaka - och tillsammans med suveräna Refreshments rockar han höfterna av hela Västerbotten. En del sena soloplattor har väckt vissa tvivel om Rockpile legenden Dave Edmunds, en gång världsmästare i vit rock'n'roll och rhythm'n'blues. Men gosse: Han har glöden kvar i både gitarr och röst och ihop med Refreshments - Gävles eget Rockpile och tveklöst ett av världens bästa band i den här skolan - svänger han så man nästan börjar grina. De kör Rockpile, de kör Edmunds solo och de kör versioner av "I hear you knocking" och "The Wanderer" som fullkomligen välter omkull den underbara raggarpubliken på fullsmockade puben Droskan i Umeå. Det är bra. Det är till och med svinbra. Enda kruxet är att jag måste jobba. Såna här kvällar ska man inte recensera. Såna här kvällar ska man slänga blocket över axeln, dra i sej ett par starka järn och delta i det lyckorusiga partyt. Vi ses på Heartbreak på tisdag.

 

 Bra partyrock, Dave Edmunds. Måns Ivarsson, Expressen

Eftersom jag ändå hade vägarna förbi Kungsträdgården i centrala Stockholm vid lunchtid i går var det lika bra att kolla: Skulle verkligen Dave Edmunds och Billy Bremner uppträda på Dailys samma kväll? Otroligt dåligt annonserat i så fall. Så jag nosade runt Dailys och drog slutsatsen att jag måste ha hört fel. Sitter det inte ens en affisch vid själva konsertlokalen är något riktigt galet. Just när jag skulle vända på klacken öppnades en dörr och en man slank ut med en tejp och affisch i händerna. Jodå, Edmunds skulle spela. När det sen var dags framåt elva på kvällen var vi cirka 150 personer i lokalen. Okej, en måndagskväll i mitten av Oktober är inte det mest givna konserttillfället, men det var ändå ett ryktbart halvlegendariskt team som skulle äntra scenen. Jag har bevakat rockkonserter i tjugo år - och jag kan inte påminna mej ett mindre marknadsfört arrangemang. Rena dårskapen faktiskt. Dave Edmunds må ha shabblat bort de senaste tio åren, men han är en solid rockare med ett grundmurat gott rykte (inte minst i Sverige) och kan John Fogerty toppa försäljningslistan och sälja ut sportarenor så borde en konsert med denne mini-Fogerty vara en hygglig ekonomisk affär. Det är inte vårt problem, fast jag kan inte låta bli att reta mej på ett bortshabblat tillfälle. Edmunds visar sej vara välbehållen, smal och välvårdad men precis som den där andre Los Angelesbon (John Fogerty) med en viss utstrålning av överdoserad luftkonditionering. Båda ser lite sjukligt friska ut, om ni förstår hur jag menar. Bredvid sej har han forne Rockpilekollegan Billy Bremner, pianolegenden Geraint Watkins samt Gävlebandet Refreshments. Det är vasst rock'n'rollgung mest hela vägen: utmärkta saker som "Queen of hearts", "Ju-ju Man" och "Crawling from the Wreckage", varvat med solouppvisningar från Bremner, Watkins och Edmunds själv ( i en instrumental version av "Lady Madonna" då vi står frågande). Bra, glad partyrock flera snäpp starkare än Status Quo. Norrköping, Malmö, Gävle och Östersund avverkas de närmaste dagarna. Hoppas nu bara att respektive arrangörer vet om det.

 Härlig rockkväll med Steve Gibbons, Nya Norrlands Dagblad

På senare tid har Örnsköldsvik fått ännu en konsertscen för anhängare av musik för fullvuxna. Det tackar vi för. På sistone har en rad olika artister, allt från Totta Näslund till Steve Gibbons, beökt puben i inre hamnen. Nu senast var det Steve Gibbons. Kvällen inledes med att Gibbons tillfälliga kompgrupp, The Refreshments, tog scenen i anspråk. Gävlebandet, som har för vana att kompa både svenska och utländska artister på Sverigeturne', spelade mestadels låtar från sin egen CD skiva "Both Rock'n'Roll". Deras svängiga rock'n'roll, med klara influenser från bl a Dave Edmunds Rockpile, tilltalade verkligen publiken denna kväll. En höjdpunkt under den första avdelningen var när kulturnämndens ordförande Bengt Lindgren steg upp på scenen med sin barytonsaxofon för att jamma med orkestern. Efter en kort paus var det så dags för Steve Gibbons, denne ärrade hjälte från England. Efter en lite trevande inledning var isen bruten. Gibbons radade upp den ena succe´n efter den andra: "No spitting on the bus", "BSA", "Till I walz again with you" med flera. Refreshments täta komp bidrog till att lyfta Gibbons sound till nivåer man inte trodde han var mäktig. "Det låter nästan bättre än på skiva", som en man ur publiken dristade sej till att säga. Efter närmare två timmars spelande bjöd Steve Gibbons på sin stora hit "Down in the Bunker" och övergick sedan till en slamrig version av The Whos gamla paradlåt "My generation". Ett värdigt slut på en lyckad kväll kan tyckas, men publiken ville ändå ha mer så Gibbons och The Refreshments bjöd på en orepeterad men ändock så skön version av "Get it" och avslutade kvällen med Dylans "Like a Rolling Stone". Sammantaget en underbar kväll. Det är bara att hoppas att det blir fler och att Ö-viksborna tar chansen när det bjuds på god musik.

 Hett och svettigt på Penny Lane, Hallandsposten , Roland Turesson

Rocklegenden Mickey Jupp på Halmstadsbesök. Hos Chuck Berry och i liknande artisters texter är rock'n'roll ofta synonymt med lördagskvällar. När engelsmannen Mickey Jupp gästade ett fullpackat Penny Lane i lördags kokade det till ordentligt av dansvänlig rockmusik. Som väntat sågs en hel del musikfolk i publiken, Mickey Jupp, denne okände kändis har alltid haft gott rykte i dessa kretsar. En väldokumenterad förmåga att med okomplicerade medel hitta nya och oftast humoristiska, krokar gör hans låtar till charmiga små rock'n'roll noveller. Det svänger oerhört om Mickey Jupp och The Refreshments från första öppningstakterna i 25 år gamla "Cheque Book". Småprat med publiken får vänta ett tag, tycks Mr. Jupp mena och går direkt på "Junk in my trunk". Och när gitarristen Tord Eriksson briljerar i ett av många korta, men kärnfulla solon, börjar jag inse att Jupp & Co är i form. -Hoppas det blir bättre i kväll, hade Mickey sagt strax innan de gick på. Varberg kvällen före var inte precis någon höjdare. En enda stökig person kvaddade nästan framträdandet för bandet.

Självironisk. 
Penny Lane publiken trivs dock, och Mickey Jupp sätter sig vid pianot och gör en bluesig version av Elvis "A Big Hunk of love" följd av "Modern Music" - låten som Jerry Williams senare också har spelat in. Som många rockartister är Jupp inte främmande för country, vilket han visar i "Till Honky gets Tonky again", påannonserad med sanningsorden: "nu blir det mera kultur"! Jupp som föresten fyller 52 nästa onsdag, visar sej vara från sin bästa - och som vanligt självironiska - sida när han presenterar "Three Little Words" från senaste skivan "You say Rock". -Den har ni förstås rusat ut och köpt... Att den rutinerade veteranen var nervös inför spelningen märks inte heller. -Det har blivit värre men åren erkänner Mickey. Jag funderar på att skriva en låt som jag ska kalla "Back to Valium Again"(!) säger han med något lurigt i blicken.

Eftertraktat band 
En lång pianosittning kulminerar i en kanonversion av Frankie Fords "Sea Cruise", varpå Jupp åter greppar sin trogna Guild-gitarr och bjuder på "Ring Damn You Ring" från senaste CD'n och Robert Johnson/ Elmore James-hyllningen "Standing at the Crossroads Again". The Refreshments, som turnerar med Jupp för fjärde gången, spelar kolossalt tajt och lägger snygga körer. Chuck Berrys - eller om det nu är Dave Edmunds - karaktäristiska chucka-chucka riff sitter som berget mellan Mikael Finells läckert brötiga saxsolo och Tords smakfulla gitarrinpass. Men så är bandet också ett av de få i Sverige som fullt ut lyckats livnära sej på rock'n'roll. - Vi gör ca 20 spelningar i månaden säger basisten Joakim Arnell. Dels som kompband, men även på egen hand. Vi har bland annat åkt med ex-Rockpile medlemmen Billy Bremner på sistone fortsätter Joakim. I april ska de turnera med Steve Gibbons.

Mersmak 
Att stå stilla till Mickey Jupps musik är inte att tänka på. Många har hittat till dansgolvet när (självbiografiska?) "I'm an old Rock'n'Roller" sätter punkt för showen "One more time" hörs från publiken, och bandet äntrar återigen scenen för att dundra iväg två klassiska rocknummer -"Great Balls of Fire" och Berrys "Bye Bye Johnny" - när lördagskvällen just har blivit söndag. På tal om gamla rockare, hur var det Little Richard brukade sjunga; "It's saturday night and I just got paid..."

 

TOP

 Refreshments bjöd på en total rockupplevelse, Östersundsposten, Björn Bostrand

Jag kan inte låta bli att bli lika förvånad varje gång jag ser och hör skotten Billy "Boy" Bremner livs levande på den svenska landsbygden. Det känns på något sätt osannolikt, men jag är lika tacksam varje gång. I fredags var det bara den totala rockupplevelsen som gällde när Gävlebandet Refreshments med sitt makalösa rockgung fick folk att dansa sej galna på Gällö värdshus. För den som något så när kan sin rock-kuriosa så räcker det med att säga Rockpile för att man ska tycka att det är lite underligt att Bremner kuskar land och rike runt för att lira på små och ännu mindre hak. Mannen som varit stilbildande med sin gitarrstil och lagt hur många läckra gitarr pålägg som helst på en hel massa av de stora rockstjärnornas album, och fått nästan lika många att lira hans låtar, hade om han bara haft lust att kunnat varit bosatt i Los Angeles och levt ett liv som en av genrens mest anlitade studiomusiker. Istället valde han att bli en av de mest bedårande doldisarna. När jag pratade med Bremner inför återförenandet med Rockpile kollegan Dave Edmunds i somras så berättade han att det aldrig intresserat honom att stå längst fram i strålkastarljuset. - Jag trivs bäst med att vara en i bandet, sa Billy och fick mej att tänka på Ferdinand och den så berömda korkeken.

Ryggmärgskänsla 
Att han bara under alla dessa år släppt ett ynka soloalbum: "Bash", dessutom ett album som han själv menar var alldeles för mesigt producerat är ett av rockhistoriens mest svårlösta gåtor. Att Billy träffade en svensk kvinna, flyttade till Sverige och slog sina påsar ihop med Refreshments kan man som rock'n'roll fantast bara tacka sin lyckliga stjärna för. Tillsammans med Joakim Arnell, bas och sång, Mikael Finell, saxophone och sång, och från i maj nye trumslagaren och Terry Williams-kopian Niklas Aspholm (Terry var den som 
slog på skinnen i Rockpile) så landar han så nära den gruppen som det bara går. Det är både medvetet och ofrånkomligt eftersom känslan för rock'n'roll sitter i ryggmärgen.

Rockpilenummer 
När andra band ger sig på standards som "One Night with You", "Ready Teddy", "Rip it Up", "Jailhouse Rock", "You Never can Tell" och "Sweet Little Rock'n'roller" så blir det coverlunken. När Refreshments går på så slår det gnistor. Bremner och Arnell har dessutom två alldeles ypperliga röster att garnera det storstilade och på svensk jord okopierbara gunget. Förutom ovan nämnda sextett så blev det som vanligt en total kavalkad av låtar från gruppens egna två album, gamla Rockpilenummer, Bremnerkompositioner och sånt som polarna Edmunds och Nick Lowe haft på sin repertoar. "Falling in Love Again", "Loud Music in Cars", "I knew the Bride (when she used to rock'n'roll)", "Here comes the Weekend", "I hear you knocking", "Trouble Boys" och "You Never Get me Up (in one of those)" var helt enkelt bara dunder.

Yranhälsning 
30 låtar för inträdespengen 80 spänn är under 3 kronor låten för de uppskattningsvis 150 personerna som löst in sig i fredags. Snacka om valuta för pengarna, för maken till levande jukebox är svårt att finna. Å så till sist en hälsning från Arnell och kompani till Yrangruppen. "Vi vill inget hellre än att spela på Yran i sommar, hör av er så fort det bara går så kanske vi kan plocka med oss både Dave Edmunds och Steve Gibbons"

 

TOP

 CD-Recension - Trouble Boys, Gefle Dagblad, Stefan Andersson

En prick extra kanske, för att lyssnaren är lokalpatriotisk? So What? Rockgrabbarna från Gävle och Skutskär tar ju här det svåra men nödvändiga steget framåt. Inte helt oväntat då gamle Rockpile gitarristen Billy Bremner denna gång, som fullvärdig medlem i bandet, kunnat sätta sin prägel på plattan fullt ut. Valet av titel är därför är därför logiskt. Billy Bremners "Trouble Boys" är ett litet mästerverk i genren, fråga bara Dave Edmunds, Thin Lizzy med flera. Yeah! Annars är det mesta nyskrivet av herrar Bremner-Joakim Arnell, ett radarpar numera Och så delar de förståndigt nog på sångjobbet, växelvis på bästa Lennon-McCartney mane´r. Lysande pianisten och dragspelaren Geraint Watkins är med även denna gång och hans båda alster är inte vilka som helst: "Here We Are" och "I Just Wanna be Loved", två låtar som redan är ordentligt inkörda på bandets repertoar. "Both Rock'n'Roll" var en debutplatta som lovade gott - och Refreshments har motsvarat förväntningarna. Uppföljaren är mer genomarbetad, materialet jämnstarkare och topparna flera. Fullkomligt sensationellt är sjätte spåret. "Midnight" torde vara given som sista dansen nummer på Refreshments spelningar en längre tid framöver. En underbar smörare som bryter alla mönster. Egentligen görs det inte sådana här skivor längre, meddelar skivbolaget i förorden. Jo, Refreshments gör dom! Klassisk och rak rock'n'roll som det svänger om. Nya kroppar i gamla kostymer, inte en massa ut tjatade covers.

 

 

TOP

 CD-Recension - Both Rock and Roll, Gefle Dagblad, Björn Hanèrus

Träff - Mitt i Prick Jag inbillar mig att ett återbildat Rockpile skulle låta ungefär som The Refreshments från Gävle, och Skutskär gör på debut CD'n "Both Rock and Roll". Det handlar om samma typ av raka medryckande pubrock där tyngdpunkten ligger på melodier och refränger och inte på bluesiga gitarrsolon. Joakim Arnell låter ibland förvillande lik Dave Edmunds på rösten. Och Nick Lowe skulle knappast skämmas över en komposition som "Both Rock'n'Roll" Inte så konstigt kanske att The Refreshments lyckats träffa så mitt i prick. Billy Bremner, gitarristen från nämnda Rockpile, har nämligen producerat. Förutom titellåten är det annars det lånade materialet som är bäst. Mickey Jupps "Ring Damn You Ring" svänger i en klass för sig. Jupp medverkar föresten själv på ett par låtar på skivan. Visst är det så att en grupp som The Refreshments helst ska avnjutas live. Men "Both Rock'n'Roll" är definitivt inget dåligt substitut.

 

 

TOP

 CD-Recension - Trouble Boys, Stereo, Petter Ahrnstedt

Tidlöst - The Refreshments kan inte bli fel Jaha, så sitter jag här nu igen med sprittande ben. The Refreshments spelar glad, svängande hederlig rock'n'roll som jag inte kan låta bli att dras med i. På något vis känns det som att när hardcore och metallbanden gjort sitt uttåg från den musikaliska scenen så står det kvar några jäklar och kör simpel jäkla rock'n'roll, helt ovetande om att det finns trender. Det är bra! The Refreshments kan också slå sig på bröstet med att de skriver egna låtar. Ta Jerry Williams, han spelar ju nästan bara covers och om han kan bli stor så borde banne mig Refreshments bli ännu större. Jag skulle kunna nämna en drös med låtar från skivan som är bra, men jag nöjer mig med det Elvis-smäktande spåret "Midnight", rockiga "Beats Me" och svängande "Looking Back, Thinking Ahead". Förstärkta med före detta Rockpilegitarristen (!) Billy Bremner, kan det inte bli fel. Jag hade ingen aning om att det var han som hade skrivit låten "Trouble Boys", ni vet den som Thin Lizzy covrade för hundra år sen. Förstår ni vad jag menar? Har man en medlem i bandet som gjort en låt som självaste Lizzy spelat in, hur kan det då bli fel? Till alla trendnissar därute som bara köper det som ligger på listorna, lägg era pengar på den här skivan. Ni kommer inte att ångra det. Det här är alltså tidlös musik för ett samhälle där alla är rädda för att åldras. Med hjälp av Refreshments musik, som vare sig tid eller tand biter på, kan ni leende vandra in i åldrandets och dödens rike, Se bara till att dra upp volymen.

 

 

TOP

CD-Recension - Are You Ready, Expressen, Mats Olsson

Detta är ett faktum: Refreshments "Are you ready" är ytterligare en suverän
CD för alla som saknat mening med livet sen Rockpile splittrades. En Nisse
Hellberg-låt, en Mickey Jupp... Geraint Watkins är med... Billy Bremner! Och
Joakim Arnells "Miss you Miss Belinda" borde bli en klassiker i den här
genren.

 

TOP

CD-Recension - Are You Ready, Västerbottens Folkblad, Nils Widing

Ett av Sveriges bästa liveband, tillika kompband, går in i studion. Frågan
dyker upp om gänget kan förmedla samma tryck och känsla som från scen.
Svaret är ja med råge, det riktigt fladdrar i trummhinnorna. En samspelhet
från hundratals spelningar plus skickliga musiker gör det här till en skiva
som många av förebilderna, typ Rockpile, säkert uppskattar.
Det mesta är eget matrial, Nisse Hellberg har också hjälpt till med en låt.
Lägg till att Geraint Watkins finns med i kompet och slutresultatet blir en
skiva som bevisar att den här sortens speciella och mycket charmiga typ av
rock lever!
Nils Widing

 

 

TOP

CD-Recension - Are You Ready, Sunjay

Veckans platta/record of the weak:

Kategori: 90´s Rockabilly/Uptempo Ballads/Roots.

Här gäller KÖP ELLER DÖ! Miss You Miss Belinda, You Left Me, One Trock Mind, Are You Ready, Veronica, Stalkin´ The Flock, Make Our Love Last, Words We Never Say, No Smoking, They Don´t Pay Me Enough, Don´t Go With The Flow, Stephanee, Road To Love. (Geraint Watkins medverkar på piano/dragspel). Superlativen strömmar fram ur hjärnbalken efter att ha lyssnat igenom Refreshments nya platta. Briljant rock, kompetent, tajt, supergung, makalöst! Det sprudlar taktfast traditionell Rock´n´Roll ur Refreshments nya platta - klockrent! Faktum är att om man inte denna platta får upp dej ur soffan så är du med all sannolikhet död. Här gäller; KÖP ELLER DÖ!
Klar köprekommendation utfärdad!

TOP

CD-Recension - Are You Ready, Arbetarbladet, Lars Westin

Sträck på er Gävlegrabbar
Saknat en lärobok i klassisk rock´n´ roll? I så fall Behöver du inte leta
längre. The Refreshments levererar här ett knippe låtar som hämtade från
gamla topplistor. Miss You Miss Belinda hade kunnat vara en bortglömd
Chuck Berry-höjdare. Men här är det Joakim Arnell som visar att han
behärskar det som Mr. Berry sedan länge glömt. Visst här ekar det mycket av
juke box-hits, gamla rockhjältar och Rockpile. Men samtidigt låter det
fräscht och hungrigt. Tätt, samspelt och med den där förmågan att landa
precis på rätt tempo för att få det att svänga ordentligt. Långt ifrån
någon nostalgitripp för åldrande rockare.
Många av låtarna är potentiella hits. Titellåten är ännu klassisk rocklåt
signerad Arnell och hans Make Our Love Last är en riktig
dansbandssnyftare med ekon av både Fats Domino och Floyd Cramers Last
Date.
Gitarristen Billy Bremner bidrar med klockrent gitarrspel, ofta med lite
rockabilly- och countrystuk, och några av skivans bästa låtar. Stalkin´
The Flock är en tung sak som låter mycket Rockpile medan Road To Love
med klingande akustisk gitarr, medryckande refräng och stämsång skulle
gjort Everly Brothers stolta. Inte så mycket att orda om egentligen. Det
här är en skiva som Gävlebandet kan vara stolta över.

 

TOP

CD-Recension - Are You Ready, Gefle Dagblad, Stefan Andersson
Tredje gången gillt! Nu lämnar vi inget åt slumpen! Resonerade våra gamla
lokala rockrävar i The Refreshments då de stod i begrepp att sätta ihop
ännu ett CD-album med sitt patenterade, medryckande gungstuk. Visst har det
blivit proffsigare, mera gediget och variationsrikt. Fast konceptet är
likadant som för de tidigare CD-plattorna.
Underskattade popgeniet Jocke Arnell ligger bakom ungefär hälften av
kompositionerna, Billy Bremner också en betydande del. Micke Finell får
briljera på sina ställen med saxen och trummisen Niklas Aspholm
skivdebuterar här med den äran. Nisse Hellberg från Wilmer X har för
gruppen specialskrivit rockiga One Track Mind. Den borde så småning om
bli en lika stor på-begäran-låt som Miss You Miss Belinda. Sveriges
Rockpile låter här och där, då Bremner sköter det vokala, som tidiga
Beatles. Ett betyg så gott som något. Vi som aldrig tänker överge den gamla
svängiga rocken ska vara stolta och tacksamma över att The Refreshments
finns- oftare än ofta på en scen nära oss.

 

TOP

CD-Recension - Are You Ready, Hallandsposten, Roland Turesson
Rock´n´ roll på gott humör.
I Sverige finns ett begränsat antal band som lirar rotfast rock´n´ roll med
sådan självklar auktoritet att man vid en blindtest skulle placera dem i
områden där rocken en gång föddes. Välbekanta Gävle-kvartetten The
Refreshments är ett.
Liksom de två tidigare plattorna svänger nya Are You Ready av oförfalskad
kärlek till gladrock modell Chuck Berry och Dave Edmunds. Det är bara att
dyka ner var som helst bland de tretton låtarna. Ibland hämtar Billy
Bremner och grabbarna idéer från Buddy Holly och The Everly Brothers. Och
när blås och piano förstärker pekar det ofelbart åt New Orleans. The
Refreshments är mästare på att variera nötta recept med små medel. Bluesigt
stuffande No Smoking bildar bakgrund till en imaginär gangsterrulle från
40-talet medan One Track Mind är hårddrivande turborock på överväxel.
Troligen har också Billy Bremners sejour som studiomusiker i Nashville satt
sina spår. Här och där avslöjas nämligen spår av twangy countryrock som i
sammanhanget fungerar alldeles utmärkt.
En platta som denna borde rimligtvis få fram några radiohits, och den
oemotståndligt gungande Miss You Miss Belinda hörs redan, företrädesvis i
P4 nu när P3 sänkt sig till mellanstadienivå. Och en liten sak till. Det
finns inget liveband i Sverige jag blir lyckligare av att se på en scen än
The Refreshments.

TOP

CD-Recension - Are You Ready, Country Rock Specialisten
I dagens rockvärld heter mästarna på enkel gungande rock´n´ roll The
Refreshments och är från Sverige! Ok, gamle Rockpile-gitarristen Billy
Bremner ingår i bandet men resten av killarna har sina rötter norr om
Stockholm. Just Rockpile och Dave Edmunds är tydliga förebilder för bandet.
Rock´n´roll är kul, inget snack om saken. Det svänger hejdlöst. Are You
Ready inleds med en riktig knockout: Miss You Miss Belinda och
fortsätter med en räcka låtar som nästan alla går i upptempo. Ett av få
undantag är den New Orleans-färgade Make Our Love Last. Alla spåren är
skrivna av bandmedlemmarna.(?!?) Visst var det en dyster dag då Rockpile
splittrades men det går att komma över med The Refreshments.

 

TOP

CD Recension - Musical fun for everyone / Arbetarbladet, Lars Westin ++++

Rena raka rör

"Swings harder than Nick Faldo". Så skrev en engelsk musiktidning för ett tag sedan om våra lokala stoltheter The Refreshments. Aldrig har orden varit sannare än här. Bandets nya album "Musical fun for everyone" är ännu et skolexempel på klassisk rock´n´roll från Jocke Arnell(som skrivit samtliga låtar)
&co. Inget krångel,raka rör och ett oemotståndligt tryck. Enkelt, och samtidigt otroligt svårt.
Visst, det låter som vanligt en hel del Rockpile och Dave Edmunds uppblandat med lite 50- talsrock.
Och några av låtarna tycks vara hämtade ur Chuck Berrys byrålåda. Det är bara det att "Chucken" måste svära ve och förbannelse över att han själv inte hittat dem tidigare.
Som vanligt fungerar bandet som en väloljad enhet. De nya medlemmarna Robin Olsson (gitarr) och Johan Blohm (piano) smälter in perfekt och för traditionen vidare. Kul också att Micke Finells sax lyfts fram lite mer i några låtar.
Höjdpunkterna då? Ja skivan rivstartar verkligen med titellåten "Musical fun for everyone", en hyllning till jukeboxen. Lite rockabillygitarr, en text som börjar med en blinkning åt gamla "Blue suede shoes" och ett rejält ös direkt. Också låtarna direkt efter tillhör de starkaste på skivan, "A guy like that" som får lite Cajunkänsla då Geraint Watkins kommer in med sitt dragspel och den lite lugnare "21st century world".
Annars är det kanske någon riktigt lugn låt man saknar ibland för att hinna hämta andan. Finns här något för dansbanden att hämta då? Kanske inte så mycket. Men åtminstone "Don´t take it out on our love" borde få dansgolven att fyllas av tryckande par.
Golflegenden Nick Faldos form har förresten varit lite darrig ganska länge nu. Kanske dags för Nick att lyssna på det här för att få fart på svingen igen.

TOP

CD Recension - Musical fun for everyone / Gävle Dagblad Håkan Durmer ++++

CC-pubens okrönta kungar är tillbaka med sitt fjärde album. En skiva som trots medlemsbyten inte kommer att göra hardcorepubliken besvikna.
För här finns allt som hör Refreshments till. Med sin ogenerade retrorock gungar dom på som om det vore den mest naturliga sak i världen. Och självklart så är även Billy Bremner ( producent ihop med Jocke Arnell) och pianisten Geraint Watkins med på varsitt hörn.

Men om man bortsett från att Refreshments redan har sin trogna( och ofta äldre) skara fans, som gillar dom för den svunna tid dom så träffsäkert porträtterar. Vad har dom då? Vad har "Musical fun for everyone" att erbjuda en yngre publik? Massor. Jo, faktiskt.
I en tid då allt fler yngre börjar se i backspeglarna för att hitta annat än bara den givna Mr. Presley ligger Refreshments lägligt till.
Om man där till adderar det groende intresset för country så hamnar man i en smått absurd situation.
Då inser man helt plötsligt att Refreshments ligger häpnandsväckande rätt till. Något som CC-folket så klart vetat om i åratal.

Bitvis kommer "Musical fun for everyone" så nära Nashville att man snudd på kan dra in stadens alla avgaser. Där emellan hittar man rockspår som trampar på så klassiskt taktfast att det inte finns någon annan utväg än att gilla det. Och med sin naturtrogna produktion kommer Refreshments riktigt nära sina lyssnare
Så det är hög tid att inse att The Refreshments inte bara är CC-pubens egna lilla angelägenhet.
Hos dom finns en helt ny värld att upptäcka för alla som är intresserade att skaffa nya, starkt rockiga, bekantskaper.

TOP

CD Recension - Musical fun for everyone / Västerbottens-kuriren, Staffan Westfal

Lysande rock av Skutskärs stoltheter

När Skutskärs stolthet, umefavoriterna Refreshments kommer med en ny fullängdare, då är det bara att önska grannarna lycka till. För det här är musik som ska avnjutas med reglagen skjutna i botten.
Refreshments har förmågan att lyriskt kombinera vevstake med spetskrage och få det att låta fullt begripligt. Det är en kvalitet som går utanpå det mesta. Sångaren och basisten Jocke Arnell har fått assistens av första klass vid solistmikrofonen.
Det är nyförvärvet Johan Blohm, som tar hand om det mer countrybetonade matrialet, och gör det med en Nick Lowe- liknande stämma.
De 14 spåren ger oss allt vi lärt oss älska hos god rock. Ackompanjerat av skrålande saxofon, som om blåsaren hade rymt ifrån en session hos Phil Spector, gitarrspel som en adrenalinstinn Chuck Berry samt på godståg-på-järnvägsräls-smattrande trummor är det som sagt, grannvarning.
Lysande rock´n´ roll!

TOP

CD Recension - Musical fun for everyone / Expressen Olle Berggren +++

Pubrock är riktigt kul

Dingwalls 1977? Nej Central cafe´t i Gävle, 2000.
Historien går igen och det finns inga som förvaltar den brittiska pubrocken så väl som Refreshments.
På sitt fjärde album presenterar Joakim Arnell sin bästa låtkollektion. Herrar Edmunds och Lowe kommer att bli mäkta imponerade.

TOP

CD Recension - Musical fun for everyone / Aftonbladet Per Bjurman +++

Ett av Sveriges absolut bästa liveband och nu börjar Refreshments hitta formen även på skiva.
Bettet, spänsten och det där mäktiga rullande svänget har de alltid haft, men nu börjar Joakim Arnell bli en vass låtskrivare också. "21st century world", "Wings of love"och "A guy like that"-med en lysande, bitter text av den Joe Jackson-artade sort män som jag kan spegla oss i livet ut-är faktiskt lysande.
Snudd på fyra plus.

TOP

Britrock Back On Track
Diverse artister
Har ni hört albumet "En massa rock"?
Förmodligen inte.
Det gjordes i 500 exemplar och delades ut till arbetarna på massa(!)fabriken i Skutskär. . .

Bo Helgez Inomhusorkester gör fem låtar, bland annat Phil Lynotts "Dancing In The Moonlight".
Lynotts namn är felstavat på omslaget.

Billy Bremner, allas vår lille hjälte från Rockpile, gör tre låtar. Bland annat en svenskt dansbandsmjuk version av Bobby Darins "Dream Lover".
Så kan det gå.
Om man är gammal pubrockare.

Som överallt förföljs och hånas, utom på Feber-sajten och i Gävle. Möjligen heller inte i Borlänge. Den här nedlåtande, hipphetsfixerade attityden är naturligtvis både orättvis och taskig. Vi talar ju om en rörelse som verkligen fick stenar att rulla. Gary Valentine från Blondie berättade i en Mojo-artikel häromåret att gruppens trummis Clem Burke tillbringade en sommar i London, kom tillbaka med Dr Feelgoods debut-lp och omvände halva New Yorks unga musikerkår med den:

"Vi hade ett party i vårt loft och bjöd in alla. Alla kom. Det var fler människor än vad vi någonsin haft på våra spelningar. Johnny Thunders, Jerry Nolan, Richard Hell, The Ramones, The Miamis, The Marbles, Lance Loud & The Mumps, The Dictators, Talking Heads, Suicide. De enda som inte var där var Tom Verlaine och Patti Smith. Och Clem spelade Dr Feelgood-plattan om och om igen."

Nästa dag gick alla till sina replokaler och strippade ner och speedade upp sin musik. Sen kom Malcolm McLaren runt hörnet, snodde allt han kunde och åkte tillbaka till London och konstruerade punken. Typ.

Den musik som gjordes på Englands pubar i mitten av sjuttiotalet var det första försöket att återerövra rocken från de dödgrävare som trodde att man behövde sex långtradare fulla med elektronik för att spela den.

Det var musik som rockade när ingen annan hade vett att göra det.
De här männen förtjänar bara av den anledningen er respekt.

Nog om det. Och de gamla pubrockarna har faktiskt en än mer trofast vän än Feber: Micke Finell, saxofonist och "head honcho" i The Refreshments. Han arrangerar återkommande turnéer med de här allt mer gråsprängda herrarna, allt som oftast med The Refreshments i ryggen. Och alla som upplevde Dave Edmunds senaste Sverigeturné vet att det bandet gör en Rockpile nästintill lika bra som den Rockpile själv gjorde.

I samband med de här turnéerna har Finell öppnat dörrarna till olika små studior runt om i Sverige och spelat in sina hjältar och numera kompisar. Har inte någon studio funnits tillgänglig för en tillräckligt låg penning har han övertalat någon lokalradiostation att spela in konserterna.

Den här skivan är frukten av dessa inspelningar och det projektet hade naturligtvis kunnat avfärdas med konstaterandet att "det här är ju. . .rart". Men det är långt bättre än så.

Och har ni inte ett hjärta av betong lär ni smälta direkt när Graham Parker ställer sig i Gert-Ove "Prikken" Smedlunds säkerligen pyttelilla Gitarr & Ljud-studio och sjunger Sam Cookes "Cupid" utan skyddsnät. Alldeles ensam. A cappella. Rätt upp och ner. Med en röst som avslöjar att här står en man som älskat och förlorat. Och kanske vunnit igen.

Tiden står faktiskt nästan still.
Och Parker hade säkert önskat att den gjorde det på riktigt.

Parker gör också en fräck Dylan-pastisch, "Socks 'n' Sandals", och Steve Gibbons blandar med säker hand Dylan och Chuck Berry i bakfyllebetraktelsen "Where Was I last Night". Albert Lee släpper loss sin kvicksilvergitarr i en enormt svängig "Luxury Liner". Lille Bremner gör nämnda "Dream Lover" med ett ovanligt vasst svenskt dansband i ryggen, och en tungt Rockpile-kaxig "The Girl Can't Help It" med samma kombo. Mickey Jupp hörs från Centralkaféet i Gävle, i ett desperat nödrop från det brustna hjärtat: "Brother Doctor, Sister Nurse/ don't touch me there/ 'cause that's where it hurts!". Här finns två olika liveinspelningar från Dave Edmunds bejublade lansortsturnéhäromåret och versionen av "Move It" får mig att undra varför jag inte oftare är i Säffle. Geraint Watkins kastar sig med sedvanlig, vildögd frenesi in i Lloyd Price-klassikern "Just Because". Bara det värt inträdet.

Baby, baby, THAT's rock'n'roll.
Och alla verkar ha haft himla kul.
Vilket man ibland kommer väldigt långt på.
Att fem engelska gubbar med namn jag aldrig hört kallar sig Dr Feelgood får man på köpet.
(7/10)

Lennart Persson 10 mars 2001

TOP

The Refreshments / Real Songs On Real Instruments
Skruva upp volymen.
Rensa undan allt löst i rummet.
Knappa in låt 2.
"One Dance One Rose One Kiss"
Det är den det handlar om.

En akustisk gitarrmatta.
Ovanpå den twang-gitarr.
Sen rytmen, den oemotståndliga rytmen.
Joakim Arnells röst.
Micke Finells honksax.
Tuffa gitarr-fill-ins.
Ett maffigt orgelsolo av Geraint Watkins.
Ni exploderar av oförblommerad glädje, av sanslös rock'n'roll-romantik.

Jag vet inte vad det är.
Kanske för att solen sken när jag en morgon klev ner och lyssnadepå den.
Jag fick tårar i ögonen.
Jag är ju otroligt barnslig.
Jag är mer förtjust i den här typen av Dave Edmunds- och Nick Lowe- och Blasters- och Los Lobos-wacka-wacka än jag låtsas om eller kanske själv riktigt förstått.

Los Lobos kan förstås, när de vill, fortfarande göra det bättre men gör det alltmer sällan eller aldrig och fältet ligger vidöppet för Refreshments att bara gå ut och wacka-wacka hela jävla världen.

Har ni nån som helst koll på Refreshments vet ni att bandet inte gör musik som man sitter ner och tänder rökelse till, det är inte ens nåt man tänder en pipa till och absolut ingenting man tar in korna för attfå hjälp i musik- och textanalysen, korna här för längesen rymt från lagårn och tokdansar på ängarna så juvrena sprutar.

Jag minns när Finell i början av 1990-talet började ringa och berätta om att de hade ett band, började berätta om alla de skulle ta hit och spela med och jag minns väldigt väl att jag var vänligt inställd men inte trodde ett spån på att de skulle lyckas för den här typen av wacka-wacka dog med Rockpile - och jag var inte beredd att ställa upp en extrasäng åt Billy Bremner så han skulle ha nånstans att bo.

Tio år senare är Refreshments ett kanonband.
Tio år senare har Refreshments kompat alla möjliga och omöjligapubrockare.
Tio år senare har de turnerat och gjort cd med Dave Edmunds.
Ett tag var Billy Bremner fast medlem.
Geraint Watkins kommer och går som han vill.

Men viktigast av allt:
Refreshments har gjort nåt som få svenska musiker eller artiser gör i dag.
Refreshments har spelat och spelat och spelat och spelat och spelat och spelat på klubbar, i källare, på pubar, i konserthus, på Nalen - Refreshments har gjort nåt så gammaldags som att ha spelat sig till en stor publik och har samtidigt blivit ett av världens absolut tajtaste band, man väcker dem mitt i natten och viskar "wacka-wacka" och trettio sekunder senare kör de skiten ur vilken låt som helst.

De har inte bara turnerat med sina idoler.
De har lärt sig.
De kan numera alla knep i den här genren . . . köra en vers utan bas bara för att låta den komma in i andra versen, lägga ut Edmunds-mattorna på akustisk gitarr, inspireras av Everly Brothers stämsång (som Edmunds-Lowe gjorde till sin), låta Niklas Aspholm slå på en fläskig cymbal i sista versen och sen, till synes nonchalant, bara låta Robin Olsson lägga in de där små gitarrinläggen som Dave Edmunds alltid varit så bra på.

Refreshments har dessutom gradvis utvecklats från en liten Skutskär-combo med ambitioner till ett rockband av hög klass - det gäller både cd-omslag, produktion, ljud, kvalitet och Joakim Arnells låtar.

Redan på den förra, "Musical Fun For Everyone", fick han in "A Guy Like That" som kanske var förra årets bästa låt och den fantastiska balladen "Don't Take It Out On Our Love".

Här är det, som sagt, "One Dance One Rose One Kiss" som visar att Arnell greppat exakt det som gjort allting med Nick Lowe och Dave Alvin (när han fortfarande gjorde rockmusik) till så stora låtskrivare i den här genren. (Jag är faktiskt övertygad om att han "lånat" raden om "rich and debonair" från Lowes "Mansion On The Hill" - "debonair" är inget ord en svensk svänger sig med).

Det handlar också om "From One To Ten", en ny klassiker i wacka-wacka-traditionen.

Då ska man betänka att Arnell redan skrivit "Miss You Miss Belinda".

Mickey Jupp har skrivit två låtar här, den bästa är en livstrött ballad "Someplace Where It's Monday", som varje svenskt dansband borde vara berett att gå ut och mörda för att få.

Let's go someplace where it's Monday
and there's noone else around
Where the band is playin' slow songs
and they got the volume down
Where the barman takes it easy
'cause there's nothin' else to do

Det är lika härligt som det låter.
Jupp kan än.

Och är det nåt så skulle de kanske låtit Jupp, Geraint Watkins eller Billy Bremner skriva ytterligare nån låt.
Och jag skulle gärna hört en sån kasedansig countryballad som klaviaturspelaren Johan Blohm är så bra på att sjunga, "Lifetime Of Guilt" heter den här.
Men det är marginella anmärkningar.

Det är fantamej vår.
Rock'n'roll!
Dance The Night Away.
(9/10)

Mats Olsson 17 april 2001

TOP

The Refreshments
Here We Are – Best Of The Refreshments
Det har tagit dem nästan tio år.

Tio år i buss och på väg.
Tio år med rock'n'roll.

Refreshments är ett band som verkligen spelat sig till framgång.

De har mer än 200 gigs om året och spelar på ställen där solen aldrig skiner och dit ingen seriös svensk artist ens vill tänka sig. De har under dessa år byggt upp en uppseendeväckande stor skara fans, musiken är ju väldigt otrendig.

De kan sin Rockpile men har tillräckligt mycket folklighet i sin musik för att den ska bli dansvänlig utan att vara smetig. Det är ingen händelse att alla från Barbados till Lasse Stefanz har gjort Refreshments-låtar. Det är ju både romantiskt och grabbigt rockigt på ett sätt som rör vid både hjärtan och fötter.

Joakim Arnell är en Sveriges bästa låtskrivare och det är rätt kul att höra hur han utvecklats både som kompositör och sångare från den allra första cd-n, "Both Rock And Roll" som kom 1995.
Lustigt också att musiker som Billy Bremner, Dave Edmunds, Geraint Watkins och Mickey Jupp spelar med eller har spelat med Refreshments - och dessutom försett dem med kanonlåtar.

Den här samlingen innehåller förstås hits som "One Dance, One Rose, One Kiss", "A Guy Like That", "Miss You Miss Belinda" och den synnerligen älskvärda balladen "Don't Take It Out On Our Love".
Men här är också tre nya låtar (det var ju på tiden att de verkligen gjorde en låt som heter "Real Songs On Real Instruments", deras manifest!) och en ny version av "For You". Minnet kan svika mig men jag tror inte ens Rockpile kunde låta så här fantastiskt oemotståndligt svängigt i all evighet.

Och jag mindes definitivt inte att "Midnight" från "Trouble Boys" (1997) är en så fin liten låt.
(8/10)

Mats Olsson 2 november 2001

TOP

Here we are – Best of the Refreshments

rock  (Bonnier)
Det är nåt väldigt amerikanskt över det här. Ja, inte bara över den väldigt otidsenliga rock ’n’ roll Gävles eget Rockpile representerar. Framförallt känns sättet på vilket Refreshments till slut erövrat en stor och entusiastisk publik genuint amerikanskt.
De har verkligen spelat sig till framgången. Live alltså. De har under näranog ett helt decennium gjort över 200 spelningar om året, rest fler varv runt landet än någon kan räkna och sett innandömet på varenda svensk pub värd namnet. Så opererar tusen och åter tusen envisa combos på den nordamerikanska kontinenten. Långtifrån alla belönas med publikens kärlek, men de bästa brukar till sist kämpa ned massornas motstånd.
Det har Refreshements gjort nu. Den här eminenta samlingen har faktiskt varit uppe och nuddat vid Topp 10 på den svenska försäljningslistan. En rätt sanslös framgång i en genre som länge, för att inte säga alltid, ansetts kommersiellt stendöd.
Men Refreshments förtjänar varje sekund i solen. De gör det här bättre, med tätare driv och större snillrikhet, än de flesta andra i världen.
Fortsätt köpa Refreshments!
Per Bjurman
Publicerad: 2001-11-23

TOP